Så trött..

Äntligen hemma. Från Belgrad och Sarajevo. Intressanta städer med fantastiska människor!
Efter 14 timmar på ett skakigt tåg med uppvak varannan timme.
Har knappt lämnat lägenheten idag, förutom för att försöka växla pengar - vilket var kört vid halv sju en söndagkväll, mitt i påsken.
En lätt ögoninflammation håller mig sällskap framför datorn, men jag har badat bort tåglukten och ska ägna de närmaste dagarna åt att smälta alla intryck och vara lycklig över att våren är här! Parkliv är gratis, sol är gratis, kaffe är nästan gratis...
Det är bra just nu...

Vi anlände till Belgrad i strålnde solsken, vandrade runt med ett stort leende och njöt av söndagssol - blev om möjligt ännu lyckligare av glada serber som dansar folkdans på gatan. Varför är det inte så här i Sverige?

Både Belgrad och Sarajevo är fantastiskt vackra och välstädade städer, men vissa saker är svåra att städa bort, framförallt efter ett krig.

Så, den stora frågan - och en källa till en ganska högljudd diskussion på studentkrogen i Sarajevo i fredags - är Zlatan svensk eller bosnisk? Eller bara en källa till stolthet för båda länderna :)

Avslappnat och fantastiskt vackert. Sarajevo. Även om en av anledningarna till att sluttningarna glittrar vita är de många, och stora, kyrkogårdarna med vita marmostoder och kärleksfulla inskriptioner till människor som dött i 20-30 års åldern. Det ger perspektiv på livet.

Fattar inte hur folk klarar av det, men ett mer leende och välkomnande folk får man leta efter. Efter bergsbestigning i några timmar (okej, det kändes så) slog vi oss ner i en sluttning och drack medhavd picknicköl. Plötsligt börjar en gubbe skrika på oss, så vi börjar packa ihop eftersom vi uppenbarligen befinner oss på privat mark. Men så hör vi de fantastiska orden "Do u want coffe?!" Såklart vi vill! Hemlagat kaffe har en speciell smak, speciellt hos en bosnisk familj vars hus blivit träffat tre gånger av granatelden. Vi gick därifrån mätta, glada och otroligt imponerade av människorna här.

Och så klart måste man avsluta på en typisk bar, vi vandrade runt i evigheter på jakt efter den perfekta puben - utan uppklädda fredagspartymänniskor och med billig öl. Precis när vi var på väg att ge upp hittade vi en vinglig äldre man som vi följe efter (brukar vara ett säkert tecken på trivsamma ställen...) och hittade en fantastisk pub. Sen var det såpbubblor hela vägen hem...